Varför ska vi sluta säga dagis?
Media skriver frekvent dagis om förskolan och nu senast har jag uppmärksammat detta i Coops reklamfilm om "föräldraminglet på dagis". Förutom att detta är sakfel, eftersom det sedan 17 år tillbaka hetat förskola, vad är det då som är så upprörande med att säga dagis?
1998 upphörde dåtidens daghem, dagis att existera. Förskolan fick en egen läroplan med mål och riktlinjer att driva en pedagogisk verksamhet med ansvar för att skapa möjligheter för barn att utveckla grundläggande värderingar, social kompetens, se allas lika värde, inhämta kunskap och genom lek lägga grunden till sitt livslånga lärande. Det kanske låter mysigare med dagisfröken än med förskollärare för vissa. Däremot har förskollärare som arbetar i verksamheten idag MINST 2,5 års universitetsstudier bakom sig, de som går ut idag gör det med 7 terminer avklarade och 210 högskolepoäng intjänade. För att sätta det i någon form av perspektiv är det 3 terminer mer än polisutbildningen. Utbildningen handlar inte om hur man passar barn, ser till så de inte slåss, tröstar dem när de ramlar eller byter blöjor. Det utbildningen ger är ett förhållningssätt och en barnsyn som gör att vi ska kunna ta tillvara på alla tillfällen i verksamheten och se dem som lärandetillfällen och göra detta på ett medvetet sätt.
Jag, som nyutexaminerad förskollärare, ska nu ut i en arbetsmarknad där det förvisso finns gott om arbeten att söka, men respekten för yrket är låg och lönen är i förhållande till utbildning och ansvar usel och när pengar ska sparas i kommunerna börjar man ofta i förskolan, hos barnen.
Våra barn är mer tid i verksamheten än vi är på våra arbeten. De är i stora barngrupper i lokaler anpassade för kanske hälften. Där ska de slåss om uppmärksamhet med barn som kanske syns och hörs mer men med samma behov av att bi sedda. Är det inte viktigt då att barnen är med vuxna som trots detta ser dem, bekräftar dem och hanterar situationen och barnen utifrån forskning, kunskap och värme? Att de när de får tid tillsammans utmanar barnens egna tankar, kreativitet och hjälper till att hitta lösningar på problemen?
Vad gäller Coops reklam så är det inte bara sakfelet som jag reagerar på utan även hur negativ betoning föräldraminglet får. Hur många föräldrar ser det som oviktigt att vara på plats i verksamheten, få en insyn och en möjlighet till delaktighet i sina barns vardag då de vid lämning och hämtning inte har en aning om vad som händer för deras barn däremellan. Dessa möten med föräldrarna ser jag som både förälder och förskollärare som oerhört viktiga och att det skulle ses som något jobbigt och tidskrävande ger helt fel syn på förskolan.
Varför är det viktigt då, varför ska vi märka ord och är det inte lättare för både oss och barnen att säga dagis?
Ska vi få upp respekten för yrket, förskollärarnas löner, en bättre miljö för barnen så måste vi börja i det lilla. Att lära barnen rätt begrepp på saker är inga problem, det är svårare att lära om än att lära rätt så det börjar hos oss som vuxna, det är dags att ta ansvar nu.
Det är förskollärarna som tar hand om och hjälper till att fostra våra barn varje dag, om ett litet ord kan bidra till att dessa fantastiska människor att känna sig lite mer uppskattade och värdefulla och få en högre status, är det inte dags att släppa taget om ålderdomliga uttryck och nästan 20 år senare acceptera förskolan och förskollärarna som en stor och betydande del i våra barns vardag? Det var inte bättre förr.
1998 upphörde dåtidens daghem, dagis att existera. Förskolan fick en egen läroplan med mål och riktlinjer att driva en pedagogisk verksamhet med ansvar för att skapa möjligheter för barn att utveckla grundläggande värderingar, social kompetens, se allas lika värde, inhämta kunskap och genom lek lägga grunden till sitt livslånga lärande. Det kanske låter mysigare med dagisfröken än med förskollärare för vissa. Däremot har förskollärare som arbetar i verksamheten idag MINST 2,5 års universitetsstudier bakom sig, de som går ut idag gör det med 7 terminer avklarade och 210 högskolepoäng intjänade. För att sätta det i någon form av perspektiv är det 3 terminer mer än polisutbildningen. Utbildningen handlar inte om hur man passar barn, ser till så de inte slåss, tröstar dem när de ramlar eller byter blöjor. Det utbildningen ger är ett förhållningssätt och en barnsyn som gör att vi ska kunna ta tillvara på alla tillfällen i verksamheten och se dem som lärandetillfällen och göra detta på ett medvetet sätt.
Jag, som nyutexaminerad förskollärare, ska nu ut i en arbetsmarknad där det förvisso finns gott om arbeten att söka, men respekten för yrket är låg och lönen är i förhållande till utbildning och ansvar usel och när pengar ska sparas i kommunerna börjar man ofta i förskolan, hos barnen.
Våra barn är mer tid i verksamheten än vi är på våra arbeten. De är i stora barngrupper i lokaler anpassade för kanske hälften. Där ska de slåss om uppmärksamhet med barn som kanske syns och hörs mer men med samma behov av att bi sedda. Är det inte viktigt då att barnen är med vuxna som trots detta ser dem, bekräftar dem och hanterar situationen och barnen utifrån forskning, kunskap och värme? Att de när de får tid tillsammans utmanar barnens egna tankar, kreativitet och hjälper till att hitta lösningar på problemen?
Vad gäller Coops reklam så är det inte bara sakfelet som jag reagerar på utan även hur negativ betoning föräldraminglet får. Hur många föräldrar ser det som oviktigt att vara på plats i verksamheten, få en insyn och en möjlighet till delaktighet i sina barns vardag då de vid lämning och hämtning inte har en aning om vad som händer för deras barn däremellan. Dessa möten med föräldrarna ser jag som både förälder och förskollärare som oerhört viktiga och att det skulle ses som något jobbigt och tidskrävande ger helt fel syn på förskolan.
Varför är det viktigt då, varför ska vi märka ord och är det inte lättare för både oss och barnen att säga dagis?
Ska vi få upp respekten för yrket, förskollärarnas löner, en bättre miljö för barnen så måste vi börja i det lilla. Att lära barnen rätt begrepp på saker är inga problem, det är svårare att lära om än att lära rätt så det börjar hos oss som vuxna, det är dags att ta ansvar nu.
Det är förskollärarna som tar hand om och hjälper till att fostra våra barn varje dag, om ett litet ord kan bidra till att dessa fantastiska människor att känna sig lite mer uppskattade och värdefulla och få en högre status, är det inte dags att släppa taget om ålderdomliga uttryck och nästan 20 år senare acceptera förskolan och förskollärarna som en stor och betydande del i våra barns vardag? Det var inte bättre förr.
